Som en liten reflektion över ett av mina dagens citat!

Detta dagens citat!

Jag har som ni kanske vet en stor lillebror :P Dock kanske ni inte vet att han har ett "handikapp" verbal dyspraxi. Har man det innebär det att en persons tal är otydligt och de har svårt med de motoriska talmönstrerna. Jacob och mamma var på Ågrenska i Göteborg för ett tag sedan och så jag bestämmde mig för att lägga upp delar av deras föreläsning här! Ser det som en mycket inspirerande text och eftersom jag själv vet hur svårt han har haft det vissa perioder fälldes det även en del tårar då jag läste igenom texten... Jacob har gått hos logoped uinder största delen av sitt liv, fram tills dess han började i 6an.

– Att ha ett talhandikapp eller annat funktionshinder ställer stort prov på tålamod och arbete för hela familjen. Att vara syskon och se att ens lillebror har det svårt och att vara förälder och kämpa för sitt barns rättigheter kräver ett enormt arbete. I vår familj hade vi två regler som var viktigare än några andra. Den första regeln var att Jacob alltid skulle få tala till punkt och inte bli avbruten, vilket ibland var svårt då vi är en mycket ”pratande” familj [...]

Jacob:

- ”Jag upplever mig inte ha något hinder att göra något, jag kan göra exakt samma sak som alla andra kan göra därför tycker jag inte att jag har ett funktionshinder”

[...] Men innan han tillslut fick sin dator sa skolan att det var orättvist att han skulle få en dator och inte de andra eleverna, men då sa Malin ”Livet är orättvis vår son har fått ett handikapp”.

När kände du att det släppte och att folk förstod dig?

– Det var på gymnasiet som jag första gången kände att okända människor förstod mig de har att göra med att jag träffade nya människor som inte visste om mitt handikapp och som inte redan hade stämplad mig för alla i Särö visste ju om mitt handikapp.

– Man kan inte säga att jag blev mobbad, men barn är onda. Ett barn vet inte när den säger något som sårar. Jag fick alltid höra kommentarer som ”du kan ju inte tala” eller så drev dom med mig genom att säga hela tiden efter allt jag sa. Detta gjorde att jag i slutet på grundskolan i princip inte umgicks med någon på fritiden, jag gjorde ett aktivt val att inte umgås med folk som inte kan acceptera mig. De var då jag började hitta mitt intresse för datorer, för på internet finns varken ras-, färg- eller handikappdiskriminering. På internet så är alla lika mycket värda och de är som har gjort att jag har orkat.

– Min familj har betytt väldigt mycket för mig. Dom har ställt upp i vått och torrt. Den yngre av mina två systrar, Sofia, är bara ett år äldre än jag. När jag råkade hamna i en situation i skolan som jag inte kunde reda ut själv så fanns hon alltid till hands. Spelar ingen roll om det var för att jag hade råkat i kläm med någon i klassen eller om de var att lärarna inte förstod vad jag sa, hon fanns där, säger Jacob.

– Den utvecklingen Jacob har gjort och den revansch han har fått är slående. Idag går han sista året på gymnasiets elprogram. Skolan klarar han utan problem vilket han inte minst visade när han tillbringad en knapp månad i Gent i Belgien på utlandspraktik. [...] Det kan bara leda till ett råd: Ge aldrig upp! Kämpa för era barns rättigheter och stötta dem. Inget är statiskt, utan allt kan utvecklas, säger Malin.

Vilken bror man har! Bara det att han ställer sig upp och pratar om allt han har upplevt inför hundratals människor tycker jag visar på hur envishet lönar sig! Hans hemsida hittar ni här!

Pussar o kramar i massor samt kärlek i mängder!